Krossa anorexin - en önskan om frihet och mod

Igår drog jag mig ur terapitankar och kaos och hoppade på bussen till stallet. 
Där pågår nh-kurs som jag tänkte kolla på. Men hann inte sitta i gräset så länge förrän jag blev uppdragen och inlockad på banan. Inte särskilt svårt att locka in mig, ska jag tillägga. 
Hade väldigt gärna velat vara med hela kursen, men saknar både pengar och energi. Är väldigt glad att jag är välkommen som gäst och åskådare i alla fall. 

"Min" häst (som jag tränar och tar hand om) fick massor av beröm av både kursledare och deltagare. Ägaren kom fram till mig och sa att jag skulle ta åt mig, eftersom det är jag som tränat henne. Hihi :)
Fast vi har ju gått på lite kursen genom åren också, såklart. Men ja, det är sjukt stor skillnad. För några år sen gick det knappt att göra något alls med henne, hon bara vägrade och stod still och stegrade sig. Just därför åkte vi på kurs för att få hjälp. Sån tur att vi hamnade just där, med den bästa tränaren! Det är hon som har denna kurs så det var verkligen kul att träffa henne igen och se hur hon för vidare all sin kunskap. Hon har ett sånt lugn omkring sig som gör att alla hästar hon träffar gillar henne. Och jag med... man blir liksom helt lugn och trygg bara man är i närheten. 

Idag är det sol utanför mina fönster. Sitter och velar mellan vad jag ska göra. Stallet, stan, tvätta... tror faktiskt att jag börjar med en promenad i skogen här i närheten, så får jag se sen vad jag känner för. Kan också vara rätt skönt, att inte ha några planer utan ta det som det kommer. 
Nähä, nu ska jag gå! Lätt att fastna här framför skärmen. 

Det händer så mycket, så jag tappade bort orden. Händer bra och stora saker, inuti mig. Inte helt lätt att förklara. Krävs nog en bok. Minst. Har svårt att ens värdera förändringarna. Så jag låter bli, utan nöjer mig med att det är mycket känslor.

Insåg idag hur lätt det är att ramla. Ja, ner till ätstörningstankarna.
Trots att jag känner mig helt säker och kallar mig frisk idag.
Av olika anledningar så fick jag inte i mig någon mat förrän nyss (typ fem på em). Det är verkligen inget som händer ofta, inte ens sällan. Men idag blev det så, ofrivilligt och utan en tanke på mat och vikt och allt det där. Men ändå kunde jag känna ett litet motstånd mot att äta nu. Det var inte alls svårt att bryta igenom. Men ändå, det fanns där. Det handlar inte om tankar eller känslor, det handlar om att jag kände igen mig. Känslan av att inte äta, den kändes skrämmande bekant. Och trygg.
Sen var det inte mer. Jag konstaterade det, och åkte hem och åt mat.

Så jag känner mig inte oroad. Mer intresserad av vad som händer, och hur vissa saker sitter kvar någonstans i kroppen eller i hjärnan mycket längre tid än vad man tror.
Nu vet jag att jag ska akta mig för saker som känns sådär bekvämt bekanta. Då måste jag sätta upp stoppskylten och verkligen kolla vad det är jag gör. Har nog en hel del såna fällor lite varstans.

Sen påverkas min kroppsuppfattning fortfarande av hur jag mår, märker jag. Har varit ledsen ett par dagar och mest varit hemma. Idag tänkte jag kolla vad jag väger, eftersom jag behöver gå upp och behöver kolla ibland så att jag är på väg åt rätt håll, eller i alla fall inte fel. Och min känsla var helt övertygad om att jag vägde typ 3-4 kg mer än för några veckor sen. Medans vågen talade om att jag väger lika mycket som då. Jag blev helt förvirrad. Tills jag kom ihåg att det är så det är. Jag kan inte riktigt lita på mig själv i alla lägen. Det bara är så.

vilar mest nu för tiden. och äter, haha.

idag träffade jag en treåring. jag försökte övertyga honom att det var en maskros han hade plockat. han i sin tur försökte övertyga mig om att det var en tussilago. tror att han vann till slut (dock inte rent faktamässigt, utan mer ur tålamodssynpunkt).

imorgon ska jag prata om praktik och sånt med en arbetskonsulent. vet inte alls vad jag vill, så vi får se om mötet ger nåt. kan fortfarande inte bestämma mig för om jag ska börja nåt nytt, eller om jag ska ta det lugnt o vänta på antagningen till skolor i höst. och typ försöka bli frisk.
men ja. jag vet inte. kanske har hon nån rolig liten idé.
för även om det är bra att vila när man är sjuk o trött, så behöver man annat också. typ träffa lite folk och tänka på nåt annat än sig själv. så länge man inte mår sämre av det.
svårt, tycker jag.

har fått veta att jag är behörig till alla utbildningar jag sökt. alltid något.
det blev mer verkligt, satt och kollade igenom listan igen och började drömma mig iväg till nya städer och nya människor...

ikväll kollar jag på svt kl 21.00, på dokumentären "ingen riktig våldtäkt". verkar viktigt och bra.

Nä, jag fastnade inte i skogen.
Eller, lite. Kom hem i tisdags. Med sammanlagd en biltur, tre bussar, två pendeltåg och en tunnelbana. Men jag hade en spännande bok med mig så jag märkte knappt av att det tog lång tid. Var tur att jag lyckades byta färdmedel på rätt ställen.

Fått svar på proverna från vårdcentralen, och tydligen har jag väldigt lågt blodvärde (hb) samt järnbrist. Hon undrade hur jag ens orkade stå upp. Tja, kanske för att jag är van? För även om jag är trött nu, så var det mycket mycket värre när jag var sjuk i anorexi. Verkligen mycket värre. Och då kämpade jag dessutom så mycket för att min trötthet inte skulle synas, så jag blev bra på att tvinga mig till saker, eller låtsas att jag skulle knyta skorna för att inte svimma... såna fina små tricks. Som jag tyvärr har gått tillbaka till nu.

Skönt ändå att få nåt konkret. För jag hamnar så lätt i att jag inbillar mig eller jag är lat och sånt. Att bara jag anstränger mig mer så kommer jag sluta vara trött. Skönt att få höra en läkare säga att det inte är så. Att det handlar om att blodcirkulationen inte funkar så musklerna får inte tillräckligt med syre och energi, och det blir också brist på syre i hela kroppen. Inte konstigt man blir trött. Hu.
För jag har varit arg på mig själv för att jag fått sämre kondition. Orkar mindre och är svagare. Men tydligen har det också ihop och att det är nästan meningslöst att försöka träna så länge jag har så låga värden, det blir bara värre för att det sliter på kroppen.

Så järntabletter, mat och vila.
Sen nya prover om en månad. Och hålla tummarna för att det blivit bättre. Läkaren trodde inte riktigt att hela svaret låg i järnbristen, för den var inte så stor. Men vi skulle börja där i alla fall.

Idag ska jag ta mig iväg med tunnelbanan söderut och träffa en vän. Eller flera, eftersom det även bor två hundar och tre katter där och jag räknar även dem som vänner. Det blir bra det.

Mår inte så där jättebra och har inte orkat skriva här. Eller, inte känt någon mening med det.

Nu håller jag på att städa. Och packa.

För imorgon bitti sätter jag mig på ett tåg och åker till skogen. Minsann.
Planerar skogspromenader, långa frukostar i ett trivsamt kök, tillverka glass i glassmaskinen (och givetvis äta den), sitta på den halvfärdiga verandan i solen med en kaffekopp. Sånt där braigt, helt enkelt.
Precis vad jag behöver just nu.

Och nästa gång jag åker dit så finns det nykläckta kycklingar. Som man får hålla i handen om man vill. (såklart man vill). Har redan bokat in mig den helgen i slutet av maj.

Denna gång får jag nöja mig med katt, kor, dovhjortar och tranor. Fast alla är nog inte klappbara.

För övrigt planerar jag ännu en pannkaksmiddag ikväll.
Ibland är det skönt att vara vuxen och leva bara med sig själv och därmed kunna bestämma saker.

jag fick pannkaka istället.

Det är sol.

Jag vill ha glass.

Men jag får inte. Elak värld.

Någon som testat nya Magnum? Kanske är det värt att må dåligt ett tag, bara för att få smaka. Eller inte.

(glutenallergin, ni vet. jag är tydligen sjukt känslig. står det typ "stabiliseringsmedel" eller "aromer" så vågar jag inte chansa. rätt mycket som går bort då. i glass är det mest glykossirap som förstör.)

Jahaja. Om man skulle ta sig en... kiwi. (va? bitter? jag? näe...)

Var på vårdcentralen igår, och idag traskade jag genom regnet till labb och tog blodprover.
Visst är jag duktig som tar tag i det här? Jag tycker sånt är svårt, att ta fysiska problem på allvar. Jag hamnar i att det handlar om vilja och att jag är dålig. Men nu så.
Och jag blev verkligen tagen på allvar i min trötthet och yrsel och undervikt. Skönt det. Nu är det bara att vänta en vecka tills provsvaren kommer.

Ska ligga lågt med praktik och sånt tills dess. Känns som dumt att börja på något nu när jag inte har så bra förutsättningar för att orka.
Jag har liksom ingen nära deadline som jag måste följa. Tror att jag kan ha sjukpenning ett år till ungefär. Och min läkare skriver sjukintyg.
De frågade faktiskt på vårdcentralen igår, för läkaren tyckte att jag skulle vara sjukskriven, så hon skulle ha skrivit intyg om jag inte redan var sjukskriven. Känns märkligt, att hon tyckte att "bara" mina fysiska symtom är tillräckliga för att vara sjukskriven. Som sagt, har svårt för att ta sånt på allvar.

Har precis kommit hem från regnet och provtagning. Närmsta planen är citronte i mängder, en sen frukost (pga proverna), L-word eller/och Harry Potterläsning. Har även funderingar på att baka chokladmuffins.
Och laga mat såklart, tror det blir potatisgratäng med sojakorv och några grönsaker. Känns som det passar bra både med vädret och humöret. Varm, rejäl mat, typ...

Har en katt i mitt knä nu. Av någon oklar anledning så gillar hon mitt knä som bäst när jag sitter vid datorn. Hon brukar alltid tjata om att gå ut på morgonen, men icke idag. Båda katterna sov lugnt vidare när jag gick upp. Antingen hör de regnet eller så känner de på nåt annat sätt att det är ruskväder och ingen mening med att vakna. Smart.

Har svårt att hitta ord ur min kaosiga hjärna just nu.

Låter typ:

praktik? sommarjobb? volontär? klarar jag det? misslyckad? vad vill jag? lätt, utmanande, snällt, fortsätta på samma linje för att få mer erfarenhet? lägga ner och ägna mig åt hästar och behandling? kan jag? kommer jag nånsin hitta in i samhället?

Inte så värst konstruktivt eller upplyftande.
Mest rädsla och osäkerhet känns det som.

Jag har ingen aning om vad jag vill just nu.
Och ingen aning om vad jag klarar.
Totalt vilsen.

idag har jag ägnat mig åt:

sovmorgon till sådär halv tio. samt långsam frukost och tv-tittande och bokläsande.

solpromenad och biblioteksbesök.

plantering av lökar, som förhoppningsvis ska bli fina färgglada blommor. om inte min katt hinner äta upp all jord.

städning (lika bra med jord över hela golvet).

samt lite telefonbabblande, matlagning, tedrickande, L-word-tittande, och kattklappande.

spännande liv? tja, det är tillräckligt bra för mig just idag.

åh. jag är så trött, så trött.

mötet gick i alla fall bättre än väntat, vilket var väldigt skönt.
jag får använda dem som referens om jag vill, han tyckte att jag hade jobbat bra och lärt mig fort.
skyllde mest på sjukdom/trötthet och gick inte in på något annat. ibland är det bäst att kapitulera.

efter mötet och några saker som blev sagda, så kändes mitt beslut att lämna ännu mer rätt.
sånt är skönt.

hade funderingar på stallet idag. eller en cykeltur. men allvarligt, den här snön är inget jag orkar med idag. bestämde mig snabbt för att detta blir en tv-soff-brödbakar-dag.

Måste man gå ut idag?

Nä, bra.
Ägnar mig åt gamla "Så mycket bättre"-avsnitt, kaffe, planer på att baka något, planer på mat av något slag.

Imorgon ska jag avsluta praktiken.
Sen fundera på vad jag vill göra nu.
Samt försöka se detta som en erfarenhet och inte som ett misslyckande.
Och en övning i att sätta gränser och inte gå med på vilken idioti som helst. I och för sig blev ju inte resultatet så lysande, det gick inte att kompromissa eller hitta förståelse så därför väljer jag att gå därifrån. Men det är ändå bra att jag inte går med på att göra mig illa, utan tycker att jag är värd mer än så.  

Funderar på att ringa vårdcentralen och beställa tid. Kolla upp värden igen, se om det är okej. Jag är så himla trött hela tiden. Trött som i att jag får feber så fort jag anstränger mig (typ träffar någon, tar en promenad, städar), är yr nästan jämt, svimmar ibland. Väger fortfarande  för lite, hur mycket jag än kämpar för att gå upp.
Frustrerande att bli stoppad av fysiska hinder när jag vill så mycket. Ännu svårare att få människor att förstå. Säger jag att jag är trött, så svarar ju alla att de också är det, typ... och att det bara är att köra på ändå. Misstänker att vi inte använder ordet på samma sätt.

Är sugen på syltkakor. Men har ingen sylt. Och som sagt, gå ut känns inte alls lockande.
Chokladkakor är också gott. Eller kakor med blåbär i. Eller havreflarn.
Ja, ni hör ju. Jag har fullt upp.

Funderar på att söka jobb som jordgubbsplockare. Jag var ganska bra på det vill jag minnas. Nackdelen var att man visst började sex... aj då. Man skulle börja jobba sista veckan i maj. I Stockholm. Jag undrar hur de jordgubbarna ser ut? Eller hur de mår. De kanske bor inomhus? Haha, snart kommer jag ringa och fråga.

Nähä. Vila var det.
Och försöka att inte vara nervös för mötet imorgon. Ser inte fram emot det alls. Men ska vara vuxen och duktig och trevlig. Har sjukskrivit mig, så jag åker bara dit till mötet. Antagligen sabbade jag min chans till att använda dem som referens i och med det. Men nu är det som det är.

idag är ärligt talat sista dagen jag börjar jobba så här tidigt. det känns asjobbigt att prata med chefen idag men jag måste. jag fixar det inte, det är verkligen bara hemskt.
vet inte ens om jag ska vara kvar alls faktiskt. men jag vet, det känns alltid tusen gånger värre den här tiden.
istället för att bli lättare med tiden, så blir det svårare.
jag blir tröttare för varje dag, får mer ångest, har svårare att klara av jobbet, svårare att vara social. det borde ju vara tvärtom? att jag vänjer mig, lär mig saker, känner mig tryggare. tyvärr är inte det inte så.

men svårt att veta när man ska ge upp.
känns som att jag behöver bestämma ett datum för hur länge jag ska vara där. fast jag vet, det är inte så det funkar med jobb. man ska bara klara det, dag för dag, forever. synd för mig att jag inte verkar göra det.

ska testa och se om jag kan ändra tiderna och börja senare. gå upp fem är inget jag mår bra av, även om andra klarar det. om det inte går, så finns det inte så mycket att prata om. och om det går, så ska jag försöka ett par veckor till och se om det blir bättre.

Jag var på trevlig påskmiddag igår, och träffade trevliga folk. Båda gamla och nya bekantskaper.
Det hade dukats upp med all möjlig mat. Ägg (såklart), avocadodipp, sallad, rödbetssallad, sojabullar, sill, mandelpotatis, bröd, västerbottenost.
Och detta var bara förrätten... för sen fick vi indisk gryta med basmatiris. Namnam.
Var tvungen att sitta hela stilla i en timme för jag var så mätt.

Och tänkte att det är så skönt att jag inte är sjuk i en ätstörning länge.
Att jag kan koncentrera mig på samtalen. Njuta av maten. Välja det jag gillar. Och det jag tänker efteråt är att jag haft trevligt och ätit god mat.

Tänker inte ens rabbla upp hur det varit förut, i anorexins värld. Men helt annorlunda. Och väldigt tråkigt.

Jag är så tacksam för att jag får vara frisk idag.
För att jag fick hjälp.
Och att jag klarade av att ta mig ur det.

Jag trodde inte att det skulle kunna bli så här. Jag trodde verkligen inte det. Att det gick att bli frisk.  

Grävde fram min gamla cykel ur förrådet igår. Tänkte spara in pengar på busskort. Men hm... den är i lite sämre skick än vad jag minns. Inte så konstigt, den har varit totalt övergiven i sådär sju år. Vem som helst blir väl lite sliten av sån behandling.
Först tänkte jag slänga den, men jag pratade med en vän, samt letade runt på nätet. Och ändrade mig. Nu är planen istället att hitta en bra/billig cykelverkstad. Egentligen är det nog bara däcken som behöver bytas ut. Sen måste jag testa om bromsarna funkar... kan ju vara en bra sak. Kanske lite färg också. Eller så är det bara bra att den ser sliten ut, mindre risk att någon vill sno den.  
Hittade faktiskt nyckeln till låset, så jag slipper köpa nytt lås. Däremot behöver jag investera i en hjälm. Speciellt i den här stan. Inte för att jag planerar att åka så våldsamt snabbt, men andra runt mig gör ju det.
På nätet stod det att just cyklar av min sort från 80-talet är de bästa. Att de absolut är värda renovering, och att de då är mycket bättre än en helt ny. Låter ju lovande. Turkos är den dessutom. Bara det.

Tänker att jag skulle kunna cykla till praktiken, för det går så dåligt med bussar. En kompis sa att det max tar 15 minuter. Sen kollade jag på nätet på en cykelkarta, och där tyckte de att jag behövde 35 minuter. Undrar vem som har rätt. Troligen nätet... för min kompis har en sån supercykel, ni vet, såna cyklister som susar förbi en så det enda man uppfattar är en vindpust och några glada färger. Man kan säga att varken jag eller min cykel är i närheten av den klassen. Vi är mer gjorda för ett lugnare tempo.

Undrar hur långt man orkar cykla? Är över en mil gränsen? Jag är ju sjukt ovan (om det inte redan framgått). Är mer van vid att traska omkring i tillvaron. Blir stressad av cyklar, jag hinner liksom inte med mig själv.
Men jag ska testa. Jag kanske blir förvånad över hur bra det går. Eller nåt.

Just idag är det inte så lockande att testa. Ser ut som januari utanför fönstret. Tät snö i luften och vitt på marken. Dessutom lär ju varenda cykelbutik vara stängd. Ja, jag är en otålig typ. Om det inte varit röd dag så hade jag gett mig ut i snön med min cykel för att leta reda på någon som kan fixa den. Ska kolla om jag hittar någon som har öppet imorgon... eller så kanske däcken håller att cykla på? Ehm. De smular liksom sönder så fort man rör dem, så de lär väl försvinna totalt om den få röra sig.

Är bilvakt i helgen. Och kattvakt. Och hästvakt. Bra kombo, eftersom jag tar bilen till hästarna och katterna och då blir det inte ett dugg jobbigt utan bara trevligt. Tänkte att det skulle sluta snöa, men det kanske är för mycket att hoppas på.

Jag blir sugen på godis.
Alla köper påskägg och stora påsar med karamellkungen godis.
Brukar inte vara så förtjust i sånt godis. Men nu...

Antagligen för att jag vet att jag inte kan äta det. Allt blir liksom mycket mer spännande och godare när det blir förbjudet.
Trodde nog att jag kunde äta lite ibland. Godis, glass, chips med kryddor. Men nä. Även om det är väldigt lite gluten i det så är det tydligen tillräckligt för att jag ska bli sjuk i flera dagar. Har testat flera gånger nu, och det är verkligen inte värt det. Äta fem godisbitar och sen må illa i tre-fyra dagar.
Kan ju hoppas att jag blir mindre känslig sen. Kanske det bara är första året...?

Tröstar mig med mörk choklad, för det kan jag äta. Och har precis gjort egen glass som står i frysen. Så det är inte sååååå synd om mig.
Bara lite?

Är fortfarande i beslut och velande. Har dock bytt fokus lite. Nu handlar det om praktiken och vad jag ska göra fram till hösten.

Fråga om sommarjobb på min praktik.
(vill jag det? klarar jag det?)

Vara kvar på den här praktiken och i så fall hur länge?
(inget jag vill jobba med någon längre tid, har jag kommit fram till. men okej som extrajobb. måste våga sätta lite gränser, tex ändra tider och uppgifter.)

Byta praktikplats till något roligare och lugnare.
(sämre chans till sommarjobb/extrajobb, men kanske värt det ändå)

Lägga ner allt detta och lägga energin på att må bättre tills i höst.
(behandling, bättre och mer mat, mer frisk luft och motion, osv, för att försöka få mer energi)

För grejen är att jag inte mår speciellt bra. Något måste göras. Frågan är om det räcker med att bara ändra tider, eller om det behövs någon större förändring. Svårt att veta.

Äntligen har fk insett att jag är sjuk, (nu när jag faktiskt börjar må bättre...) så jag har rätt till ersättning. Så jag har möjlighet att "bara" satsa på behandling och saker som kan hjälpa mitt huvud och min kropp att må så bra som möjligt.

Frågan är vad jag mår bäst av. För även om praktiken tar för mycket energi ifrån mig just nu, så ger den också väldigt mycket. Självförtroende och delaktighet, känsla av att vara till nytta, träffa folk. Så det är verkligen inte självklart att släppa det hur som helst.

Jag har jättesvårt att avgöra vad som är normalt motstånd, och vad som är för mycket, och i förlängningen bara blir destruktivt. Jag är så van vid att bara köra på tills jag kraschar, och jag hamnar i det mönstret nu med. Att det inte finns några alternativ. Men det gör det. Det går att sätta gränser redan nu. Små gränser och ändringar, eller större. Jag är inte maktlös i det här. Däremot väldigt förvirrad. Och rädd för att göra fel.

åker till skogen imorgon.
skulle ha åkt idag men jag var så trött. kom hem från praktiken och grät av trötthet. då är det inte okej att kasta sig iväg till centralen. så det blir en kort lör-sön-utflykt, och det blir bra.

det blir kalas med middag och tårta och släkt.
sen på söndag hoppas jag på att hinna med en skogspromenad, trots hot om snö och eländigt väder. packar ner mössan helt enkelt.

en kille på jobbet frågade hur ofta jag var där.
"tre dagar i veckan"
"jaha, och vad gör du annars då, jobbar du någon annan stans?"
eh. nej. jag vilar. haha.
jag sa att jag är sjukskriven och inte har jobbat på ett tag och vill börja lite lugnt.

men jag tycker det är jobbigt. jag vet att jag måste vänja mig för det kommer bli tusen frågor om samma sak. vad jag gjort innan, vad jag gör annars, osv.
jag skäms för att jag är/har varit sjuk, och jag skäms över att jag skäms. för att det inte är något att skämmas för.

på väldigt många sätt är jag glad över att mina problem inte syns så tydligt på ytan. att varje gång jag förklarar för någon på praktiken att jag är sjukskriven, så blir de alltid väldigt förvånade och verkar inte få ihop den bilden med mig. och då har jag ju verkligen bara sagt jättelite.  

har hängt på nätet och kollat in ny stad och studentbostäder och vanliga lägenheter. seriöst, hur kan man ta 5600 spänn för 20 km? okej att det såg nytt och trevligt ut. men ändå. vi snackar inte storstad direkt. alltså, det lär ju gå och hitta billigare. jag blir bara lite fascinerad att det får kallas studentbostäder. finns det rika studenter? eller ja, de räknar kanske med att alla orkar jobba extra. eller så har de föräldrar som betalar.
det ordnar sig nog. känns inte jättebråttom. vet ju inte ens om jag kommer in. men jag gillar att planera.

nu ska jag dricka te och äta kex och ost. sen sova...

Funderar på min framtid.

Utbildning och ny stad redan i höst?
Stanna kvar? Leta jobb? Plugga här? Vara sjukskriven?

Vad orkar jag?
Vad vill jag?

Detta ändras från dag till dag, ibland från minut till minut.

Kan känna mig helt säker på att vilja studera och flytta iväg. Känns som helt rätt sak och rätt tid.
För att i nästa stund få panik och känna att det inte går, att jag inte vill, att jag inte klarar det.

Känner mig helt slut av dessa känslostormar.

Det beror nog en hel del på hur det känns för dagen med praktiken och min vardag.
Just nu är det kämpigt på olika sätt och jag behöver en del stöd. Är osäker på om jag ens ska stanna kvar på praktiken.
Självklart hamnar jag då i att tappa i självkänsla. Om jag inte klarar en praktik på 12 timmar i veckan, hur kan jag då tro att jag klarar av att plugga heltid i en ny stad?

Men andra dagar så känns det ju så perfekt. Det är den här utbildningen som jag väntat på, som jag letat efter, som är som gjord för mig. Som att de gått in i min hjärna och sen gjort en utbildning utformad efter mina tankar och åsikter. Och att flytta till en stad där det finns stora möjligheter att bo nära naturen, nära skogen. Att hitta nya vänner. Att få vara en student som tycker och tänker saker, istället för hon som har problem, som är sjukskriven, som man måste vara försiktig med. Slippa alla myndigheter. Fatta, vilken lyx! Men framför allt att få engagera mig i sånt jag verkligen är intressad av, tillsammans med andra som är lika engagerade. Få lära mig saker. Och sen i en avlägsen (3 år) framtid, ha en utbildning och kanske kan få ett roligt jobb.

Hur vet man när det är rätt tid?
Jag är ofta så otålig, och jag vet att det inte slutar så bra. Att jag ger mig in i för stora saker för snabbt. Men det kanske inte är så nu. Jag vet inte.
Vet bara att jag kastas mellan hopp och lycka, ner till panik och ångest.
Tur att jag inte behöver bestämma mig förrän i augusti...

vaknade ungefär varje kvart hela natten. av att katterna busade och jamade och skuttade på mig, och av stress.

gick upp 05.20. kändes som mitt i natten.
te. mackor. kläder. tandborste.
typ så.

buss till praktiken. var där fyra timmar och byggde grönsaks-och fruktberg. ni vet, såna där som alltid rasar om man försöker ta ett äpple... skyll på mig nästa gång du drunknar i äpplen eller tomater.
hittade minsann en riktigt trevlig typ att prata med under tiden vi jobbade, så tiden gick fort. dessutom letade hon upp en väst åt mig, så att jag slipper frysa.

buss igen. mot tandläkaren. sjukt nervös.
väl där gick det väl... hyfsat. jag bröt ihop lite i mitten nåntstans, fick typ som panikångest och bara skakade och kunde inte andas och fick kämpa som en tok för att inte gråta hysteriskt. men de var jättesnälla och det gick över rätt snabbt. så två hål lagade, väldigt skönt.

nu är jag hemma och är hungrig. men kan inte äta för jag är helt bedövad. så medans jag väntar ska jag lägga mig i soffan och kolla på femte säsongen av L-word.
är sjukt trött efter för lite sömn och att ha överlevt tandläkaren.

tänker ta mig friheten att inte göra ett enda dugg mer idag. i alla fall inget som betyder att jag måste lämna soffan någon längre stund.

Insåg att det är många bloggar och sidor som jag går in på nästan varje dag av gammal vana. Inte för att jag känner personerna, inte för att jag får ut så mycket av det, utan bara för att jag en gång hittat sidan och tyckt att den var värd att spara.

Nu blev det rensning.
Dels av lite allt-möjligt som jag bara sparat tillfälligt och som inte längre är aktuellt.

Mest av alla bloggar och sidor som handlar om destruktivitet på olika sätt.
För det slog mig plötsligt, att jag inte mår bra av att läsa dem så ofta som jag gör. Jag dras ner, jag har svårt att behålla min motivation till att gå vidare, svårt att se att jag är på väg åt ett annat håll.
Det känns lite elakt. För jag förstår behovet. Jag har själv samma behov, och gör på samma sätt. Bloggar om hur dåligt jag mår. Framför allt har jag gjort det. Det har varit jätteviktigt för mig. Därför känns det svårt att lämna de bloggar som jag följt ganska länge. Som att svika dem. Och ja, så är det kanske.
Några kommer jag fortsätta följa. Men de flesta har försvunnit nu.

Usch. Det var mycket svårare att skriva det här än vad jag trodde. För jag skulle så gärna vilja vara den där starka personen som läste alla ord om smärta och lidande och komma med tröst och pepp och framför allt finnas där och visa att man inte är ensam i det där hemska.
Men jag kommer gå sönder av det till slut. Just på nätet, eftersom det är så oändligt. Vilka ska man välja, och välja bort? Utanför nätet blir det mer självklart, att hjälpa sina vänner och de som finns i ens närhet.
Sen tänker jag fortfarande säga, att de som kommenterar här eller som mejlar mig, kommer jag svara. Så det går självklart att be mig om råd och stöd här. Skillnaden är att jag inte kommer vara ute och leta upp alla som mår dåligt.

Nu letar jag efter nya bloggar. Som man blir glad och inspirerad av.
Kanske om kollektivboende. Kakor. Ekologi. Studentliv, speciellt från de som läser psykologi-socionom-liknande ämnen. Böcker. Feminism.
Jag behöver draghjälp ut mot världen. Bort från min egen ångest och min trasiga historia. Jag behöver se vad andra gör där ute, vad det finns för tankar och möjligheter.

Några jag läser är:

underbaraclara

söta saker

egoinas

frukostera

Nu ska jag slita mig från datorn och alla bloggar, och ge mig ut till stallet. Det är rätt bra med verkliga folk och frisk luft också.

Känner mig förvirrad.
Vet inte vad jag vill med nåt alls just nu. Med praktiken, med utbildningar.
Mår inte så bra idag, känner mig ledsen och ensam. Praktiken som kändes kul förut känns nu bara meningslös och jobbig och jag har inte den minsta lust att åka dit nästa vecka.

Försöker tänka att den här deppigheten delvis beror på att jag varit sjuk. Eller är. Vet inte. Har ingen feber idag, första dan på en vecka, men mår illa och känner mig... konstig.

Och att det är sjukt stora beslut som jag håller på och tänker kring. Ja, inte exakt om jag ska till praktiken nästa vecka eller inte. Men om jag vill fortsätta vara där, om jag vill försöka få jobb där. Orkar jag det? Vet inte alls.
Utbildningar. Kul och spännande. Och stort. Betyder i så fall att flytta till en helt ny stad där jag inte känner någon alls, och börja studera på heltid. Flytta från terapin. Ta mig ur soc och fk.

Såklart det känns förvirrad.
Men det är så svårt att bara vara i det. Det där med att ta en dag i taget och se hur det går, jag har aldrig varit bra på det.
Just idag känner jag för att lägga ner allting. Jag mår illa, jag är trött, jag är ledsen, jag bara fixar ingenting. Orkar inte ens försöka dra mig upp ur det heller. Idag får det vara som det är.

Hemma, blev det. Resten av veckan. Behöver det. Har fortfarande lite feber. Envist, detta.
Men har planer på en liten lugn promenad idag. Går ju bara inte att vara inne hela dan när våren har kommit. Promenad eller annars blir det en stol utanför dörren och en filt och en bok. Få andas lite luft och få ljus.

Fick tag i tandläkaren. Hon lugnade mig med att hon hade skrivit dit rotfyllning för säkerhets skull, för att det skulle finnas marginaler i ekonomin. Hon vet inte än om det behövs eller inte. "Du behöver inte oroa dig, vi klarar av det". Ha! Lätt för henne att säga. Fast okej, det är ju rätt mycket mitt fel att hon tror att det fixar sig. För hon sa att jag alltid kan få lugnande. Vilket jag inte har upplyst henne om är en väldigt dålig idé med tanke på min bakgrund i missbruk. Borde nog låta henne få veta den lilla detaljen. För annars kan det hända att jag känner mig frestad.
Påminner mig om nåt annat...hm... javisst, anorexi-ätstörningar. Så var det. "Bara en gång, vad kan det göra?", tänker jag om de roliga tabletterna och smärtstillande. Och riskerar hela mitt liv, utan överdrift.
"Bara ett kg till, sen ska jag skärpa mig", tänkte jag med anorexin. Vilket höll på att kosta mig livet.
Så här blir det inga fler gånger alls det. Hur jäkla otäckt det än är eller hur ont det än gör efteråt. Orättvist förvisso, men det är det ju mycket som är i livet.

Fick typ en chock nu. Kostnadsförslag från tandläkaren. Och ja, det är sjukt mycket pengar. Men chocken kommer av att det plötsligt står rotfyllning. Va??? Absolut inget vi pratade om när jag var där. Är livrädd för tandläkaren i vanliga fall. Detta är totalt över min gräns.
Har ringt receptionen nu och krävt att tandläkaren ringer upp mig och förklarar sig. Nu. Idag.
Isch.

För övrigt har jag fortfarande feber men är lite piggare just nu.
Har beslutsångest över praktiken imorgon och på fredag. Hemma eller inte. Hm hm. Lutar åt hemma faktiskt. Känns som att jag ändå är för trött för att göra ett bra jobb, och jag vet inte riktigt om jag smittar. Plus att det är praktik, vilket för min del betyder att jag inte förlorar en krona på att vara hemma, och att de inte förlorar en krona heller för de behöver inte ta in vikarie eller så.

Det är vår ute. Har ni sett det? Sol och fåglar och grejer.
Mmm.

"Jag blir nästan aldrig sjuk".
"Det är onödigt med influensavaccin."

Har jag sagt.

Nu är jag sjuk och tycker oändligt synd om mig.
Feber, ont i huvudet, ont i halsen.
Ni vet, det gör liksom ont på huden att ha kläder på sig. Och ont i huvudet om man rör ögonen åt olika håll.

Plikttrogen (knäpp?) som jag är så funderade jag ändå på om jag skulle jobba imorgon. En vän sa åt mig att skärpa mig. Så nu har jag ringt och sjukskrivit mig.
(kommer de hata mig nu? kommer de inte ge mig nåt jobb? kommer de tänka att det inte går att lita på mig? har jag förstört hela min framtid nu?)
(eh. nej. lägg ner katastroftankarna, tack.)

Nu gör jag äppelpaj. För jag behöver det. Och hade alla grejer hemma, till och med vaniljsås. Eller vadå "till och med".... hade jag inte haft vaniljsås hade jag inte kommit på tanken att göra äppelpaj. Omöjligt att äta utan ju.